logo

Ett digitalare kulturarv

Digisams verksamhet 2011-2015

11 Resurser

Digisams bedömning
För att en kritisk massa av kulturarvsinstitutionernas samlingar ska kunna digitaliseras, inom överskådlig tid, krävs en finansiering som vida överstiger de medel som kan avsättas inom de ordinarie anslagen. En särskild utmaning för kulturarvsinstitutionerna, som skiljer dem från många andra myndigheter, är att digitalisering av kulturarvsinformation genererar högre strukturella merkostnader eftersom man måste ha parallella system för digital och analog förvaltning.

Digisam bedömer vidare att försörjningen av digital kompetens är en stor utmaning som måste adresseras på flera olika, samverkande, sätt.

Digisams förslag

11.1 Finansiering

En fråga som ofta ställs är vad den totala kostnaden skulle vara för att digitalisera kulturarvsinstitutionernas hela samlingsbestånd. Eftersom många parametrar styr kostnaden för digitalisering av varje enskild samling kan frågan endast besvaras med grova uppskattningar. Samlingarnas omfång är inte heller statiskt. Nya analoga samlingar tillkommer och andelen digitalt födda material växer kontinuerligt. Detta påverkar kostnadsberäkningen eftersom kostnaden för digitalisering även innefattar förberedelser, efterarbete, drift, förvaltning och bevarande. Å andra sidan kan den tekniska utvecklingen samtidigt förväntas leda till sjunkande kostnader för åtminstone delar av de framtida digitaliseringsprocesserna. Stora besparingar kan även göras genom användande av storskalig, industriell digitalisering, vilket ger lägre kostnad per digital post. Detta har med framgång bekräftats vid digitalisering av svensk dagspress i projektet Digidaily, finansierat genom offentlig/privat samverkan samt EU:s strukturfonder. Projektet har nu fått sin fortsättning med stöd från Riksbankens Jubileumsfond.

En fixerad totalkostnad för digitalisering av alla samlingar skulle också förutsätta att den digitalisering som gjorts aldrig behöver göras om. Det är dock högst troligt att en del material kommer att behöva digitaliseras på nytt. Skälen till detta kan vara flera, t.ex. nya önskemål från användarna eller radikalt högre kvalitet på bildskärmar som ställer nya krav på de digitala filerna. Det som var en högkvalitativ digital bild för tio år sedan kan vara näst intill oanvändbart idag.

Erfarenheten från dem som idag tillhandahåller digitaliseringstjänster är att själva bildfångsten är den minst komplicerade och resurskrävande delen av digitaliseringen. Beställarna efterfrågar i ökande utsträckning t.ex. XML-taggning, OCR-tolkning och indexering. Kraven ökar som en följd av utvecklad användning och därmed ökar kostnaderna för digitaliseringen. I det digitaliserade samhället bör vi därför se digitalisering vid kulturarvsinstitutionerna som ett kontinuerligt pågående arbete och som en del av kärnverksamheten där ökad finansiering ger förutsättningar för bred samhällsnytta, lärande, kreativitet och näringsutveckling. I detta sammanhang är det också viktigt att framhålla att de investeringar, kopplade till digitalisering, som görs inom kulturarvsområdet leder till kostnadsminskningar på andra områden och för andra användare, men sällan för kulturarvsinstitutionerna.

Bristande finansiering leder till splittring
Kulturarvsmyndigheternas digitaliseringsarbete har inte en finansiering som gör det möjligt att leva upp till huvudmannens och användarnas högt ställda förväntningar. Frågan konkurrerar internt med många andra viktiga områden och strategiskt viktiga insatser blir därför hänvisade till dels tillfälliga projektmedel, dels konjunkturstyrda arbetsmarknadssatsningar. Det blir svårt att planera långsiktigt och resultatet av denna splittrade och kortfristig finansiering leder i hög utsträckning till en småskalig, ineffektiv och därmed onödigt dyr produktion, med trassliga arbetsflöden och högt produktionspris per objekt.

För att få ut det mesta möjliga av de knappa resurserna krävs fortsatt och fördjupad samverkan mellan institutionerna. Befintliga digitaliseringsanläggningar, maskiner och expertis behöver nyttjas på ett mer ändamålsenligt och balanserat sätt. Idag finns både över- och underbelastning av personal och utrustning, men genom bättre gemensam planering bör det gå att arbeta fram mer långsiktigt stabila produktionsflöden. De nationella riktlinjer och den infrastrukturlösning som föreslås nedan (se kap. 10 och kap. 11) är grundförutsättningarna för en sådan utveckling.

Nya möjligheter
Ett eventuellt ökat utrymme för offentliga medel till det digitala kulturarvet bör för största effekt investeras i större produktionsanläggningar. Dessa kan sedan göras tillgängliga för myndigheter och institutioner, eventuellt efter ansökan och prioritering av ett expertråd på samma sätt som övriga forskningsstödjande infrastrukturer. Alternativt bör de koncentreras i centralt hanterade strategiska projektmedel för digitalt kulturarv. Vid nya temporära arbetsmarknadssatsningar är det viktigt att dra nytta av erfarenheterna från tidigare insatser. I synnerhet Access-projektet 2006-2009 är ett gott exempel.

EU:s strukturfonder har i Sverige kommit till användning i framför allt projektet Digidaily, (se ovan). Förutsättningarna för ytterligare storskalig digitalisering med hjälp av finansiering från strukturfonderna bör belysas.

Ett europeiskt perspektiv
I EU-kommissionens rapport The new renaissance, från år 2010, framhålls att digitaliseringen av kulturarvet i huvudsak bör täckas med offentliga medel och att det är respektive medlemsstat som har ansvaret. Författarna betonar också vikten av att söka samverkan med privata aktörer och undersöka möjligheterna till finansiering genom EU:s strukturfonder. Detta är också något som EU-kommissionen under senare år tydligt framhållit i sina rekommendationer till medlemsländerna.

The new renaissance byggde delvis på en annan rapport från Collections Trust, år 2010, om beräknade kostnader för digitalisering av Europas kulturarv. Baserat på underlag från ett stort antal arkiv, bibliotek och museer gjordes i rapporten ett ambitiöst försök att räkna på kostnaderna.

I rapporten uppskattades kostnaden för att digitalisera samtliga samlingar som förvaltas av Europas arkiv, bibliotek och museer, inklusive audiovisuella samlingar, till totalt 100 miljarder Euro, eller 10 miljarder Euro årligen under en tioårsperiod. Det är en svindlande summa, men för att ge perspektiv sattes den i relation till andra samhälleliga investeringskostnader. Att digitalisera samtliga titlar vid Europas bibliotek skulle t ex inte kosta mer än maximalt 40 % av utvecklingen av stridsflygplanet Joint Strike Fighter. Enligt de uppskattade beräkningarna i rapporten skulle också samtliga fotografier vid europeiska kulturarvsinstitutioner kunna digitaliseras för samma summa som det kostar att bygga 25 mil motorväg.

I den senaste ENUMERATE-rapporten från år 2015 uppges den genomsnittliga årskostnaden för digitalisering, vid svarande institutioner, till drygt 276 000 Euro. Medianvärdet är dock väsentligt lägre, drygt 13 000 Euro. I kostnaden ingår, utöver själva överföringen till digitalt format, det som i rapporten går under benämningen strukturella kostnader, det vill säga utgifter för förberedelser, kvalitetshöjning, förvaltning och digitalt bevarande. Dessa strukturella kostnader uppgår enligt rapporten till ca 50 % av de totala kostnaderna för digitalisering. Tittar man på hur digitaliseringskostnaderna finansierats framgår tydligt att de till överväldigande del täckts med ordinarie förvaltningsanslag.

11.2 Kompetensförsörjning

Digisam bedömer att den tekniska utvecklingen kommer att ställa nya krav på myndigheter och institutioner (jf. Fig.5), och att dessa blir svåra att möta med befintlig kompetens. De studenter som idag utexamineras från universiteten behöver fördjupad digital kompetens för att kunna svara mot kulturarvsinstitutionernas behov. Kulturarvsområdet som helhet behöver också höja och växla kompetens men det är viktigt att framhålla att det innebär behov av både mer kvalificerad personal för centrala nyckelfunktioner och mindre kvalificerad personal som med stöd av standardisering och tydliga rutiner kan utföra annat viktigt arbete.

Det är inte rimligt att tro att alla enskilda myndigheter och institutioner ska kunna ta höjd för att långsiktigt hålla alla nödvändiga kompetenser inom respektive organisation. Den digitala livscykeln ställer krav på både strategisk överblick och fördjupad specialistkunskap om de olika stegen. Utmaningen är därför att hitta vägar till en fördjupad samverkan som kan utvecklas och ligga till grund för gemensamt utnyttjade kompetenser och funktioner. En dialog behöver också tas upp med lärosäten och andra utbildare om vilka kompetenser som kulturarvsinstitutionerna kommer att efterfråga som en följd av en förändrad verksamhet som berör alla delar av den digitala livscykeln.

I ljuset av utmaningen att fylla behoven genom nyrekrytering och kompetensutveckling ter sig en fördjupad samverkan som den självklara vägen att gå. Här kan t.ex. behovet av en organiserad samverkan kring förvaltning av gemensamma tjänster och verktyg gå hand i hand med behovet av utvecklad kompetens. Ett nära samarbete, kring gemensamma frågor, med kollegor på andra myndigheter och institutioner har potential att som bonus ge en kompetenshöjning som levererar god utväxling på insatta resurser.

12 Resurser